Moviemaster - Filmer och filmrecensioner!

I mitten av 90-talet tog några kompisar med mig till Eskilstuna för att lyssna på ett band som kommer bli hur stora som helst… Som 17-18 åring från lilla Mariefred var det hur stort som helst att komma till stora Eskilstuna för att gå in på ett ställe som man var för ung för att komma in på. Det var ju alltid ett ständigt hon 18 han 22 på krogarna på den tiden. Bandet var Kent och vad jag kunnat läsa ut av Kuhlins uppställning i gigografi måste det varit på Blå rummet. (s.364) Jag kom att gå på några konserter till, 12 februari-2000 på Lugnet i Falun, Säterdalen (Camping enligt Kuhlin) 2 augusti 2002 i Säter samt på en av de sista konserterna den 15 december 2016.

Jag minns att jag tidigt fångades in av textraden ”Han fångade sparken med huvudet” från Frank och musiken i ”Blå Jeans”. Blå Jeans som f.ö. blev presenterad som en politisk låt på spelningen i Falun. Runt år 2000 blev jag tydligt såld på Kent. Främst genom plattan Hagnesta Hill och låten ”En himmelsk drog”, den första låten som verkligen fångade in mig textmässigt var från b-sidor och låten ”Spökstad” som jag lät mina elever i rörlig bild gå lös på att tolka i form av en musikvideo och från detta blev frälsningen, identifikationen och min hängivenhet till deras låtar bara djupare. Kombinationen av fantastiska texter och den fantastiska musiken ger så många lager och av varför jag älskar deras musik!

De två senaste åren har varit tunga på många sätt i mitt liv, , som jag tar mig igenom tack vare en fantastisk flickvän och min nya passion av att måla har jag hittat former att själv uttrycka saker som inspirerar mig. Kent låtar kom tidigt att bli naturliga inspirationskällor, då jag även lyssnat mycket på dom! 4 tavlor med ”Vy från ett luftslott”; ”Den döda vinkeln”; ”När det blåser på månen ”; ”Silver” hade jag gjort innan jag läste innan denna bok och nu tog det ytterligare fart medans jag den. ( som jag lägger med i detta inlägg!) Jag känner även att jag kommer att kunna gå tillbaka till Kuhlins bok när jag framåt kommer att låta mina målningar inspireras av Kents texter. Kuhlins text ger en spännande relief till låterna!

Det bästa med Kuhlins bok är att den ger ett fördjupande och både historiskt och emotionellt sammanhang av Kents musik och texter. Bäst av allt är naturligtvis att han relaterar till alla fans som mött Kents alla låtar och konserter, dom som blivit berörda. Extra krydda är också att han låter dom komma till tals och beskriva sina upplevelser själva.

Texten i sig kan jag som källkritiskt kritiker, i form av gymnasielärare, ifrågasätta hans narrativ och korrekthet då han inte fått det direkt från hästens mun – Men att gå in på vem som sa vad och bara säga rakt upp och ned vad någon av de icke medverkande bandmedlemmarna sa är något som jag förlåter honom…. För det är inte det som är det som jag älskar boken för!

Olof Palme sa något i stil med att allt är politik. Och jag skulle nog säga att allt med Kent är politik, och där håller jag därför inte med Kuhlin om att bandet kom att växa in i en större roll och att växa in i en situation där dom använde sin plattform för att tala om det dom såg som i sin samtid…. Det har dom alltid gjort. Med allt från hur fallna förebilder tar en spark i huvudet och hur mobbing påverkar. Hur stöveltrampen från 90-talets BSS, Ny demokrati, SD och VAM trampade på, på torgen mot finnungar och adopterade barn från Indien eller dom nya farliga från Jugoslavien och framför allt Kosovo. Tolerans är ett ganska mjäkigt ord från vänster, och även om Kent aldrig tydligt talat om ämnet så symboliserar dom det ord som bör ersätta det verkligt mångkulturella orden i form av i första steget acceptans och i förlängningen inkludering i frasen du och jag är vi. Vi pratar in längre om Finnländare som dom, knappt om flyktingarna från de jugoslaviska inbördeskrigen. De som idag beskriver de ensamkommande afghanpojkarna och flyktingarna från Syrien m.m. som ett problem kommer tystna om detta när de hittat nya grupper att hacka på…. Kents och Jocke Bergs allra största styrka i texterna ligger i berättaren vänder en spegel mot den som lyssnar till texten och mot samhället. Både gällande frågor om inkludering av människor från andra delar av världen, men tidigt tidgt lyfte dom i låtar som ”gummiband” teman som kvinnomisshandel och mobbing i ”Frank”.

 

Tack Kentfamiljen och nu också Linus Kuhlin 😊