Familjen Hoover domineras hårt av pappans 9 stegsprogram till lycka, vari alla kan bli lyckliga så länge dom väljer att inte vara fölorare. Hans dogmatiska syn på livet gnider av förväntningar på sina barn, som båda två uttrycker detta på oilika sätt.
Dottern vill bli skönhetsmiss, och följer varje liten sköhetstävling som går på tv. Hon immiterar sina idoler och drömmer om att själv vinna en tävling. Sonen däremot tycker inte om sin familj... sina föräldrar (han verkar ha en god reltion med sin lilla syster.), men har valt att avlägga ett tystnadslöfte tills han kommer in på militärens flygskola.
Till detta tillkommer två personer. Farfar, som blivit utkickad från pensionärshemmet för att han sniffat narkotiska preparat, och morbror, som precis misslyckats med att begå självmord!
Filmens handling tar fart med att dottern får reda på att hon ska åka på en riksfinal för barn som tävlar i skönhetstävlingar i olika delstater... familjen lastar in sig i sin gula VW buss och åker iväg.
Små rolig film... som främst bär med sig hur sjukt alla tävlingsinriktade människor beter sig, när dom som pappa Hoover målar världen i svart-vitt... Ett barn som får höra att det bara är vinnare som räknas och att förlorare inte vill tillräckligt kommer naturligtvis att sabba sina barn något så fruktansvärt... utan förluster kan man inte utvecklas. Utan förluster kan man inte uppskatta vinsten... och med bara vinster, så kommer man att bryta ihop vid en ofrånkommlig första förlust.
Detta får mig osökt att tänka på en historia från mitt "älskade" Mariefred, där ett av barnen till en välbärgad "herre" förlorade mot i en löptävling på 1 km på en friluftsdag... Pappan skällde ut sonen, då han inte bara förlorat, utan även kommit efter en kille, från en mindre bemedladfamlij (så uttryckte han det inte... men det var innebörden!). Aldrig har man varit så spyfärdig, som efter en sådan incident!
Det här var verkligen en habil söndagsunderhållning... inga utsvängda och utmannade detaljer i filmer... bara pureaction a´la Brandan Fraser. Dvs. man vet vad man får, punkt och slut!
Vad gäller att titta på 3D, så kan jag bara säga att det suger... mina ögon hade inte vant sig förrän filmen var mot slutet!
Det finns filmer som är för mer än andra filmer... utan att för den sakens skull bli malliga filmer och se ned på andra. Den här filmen är för mer än sitt orginal. Den tar sitt avstamp i dagens Tyskland... vilket gör att filmens innehåll provocerar och låter sitt budskap riva sår i ett öppet och icke bandagerat sår!
Filmens tema om diktaturens mål och vägar, grupptryckets inverkan och demokratins baksidor.
För det är ju så här... Demokrati handlar inte bara om att rösta och att majoriteten bestämmer! Som jag brukar säga till mina elever - för att man ska trivas i ett hus så krävs mer än fyra väggar. Det ska vara beboligt med en inre miljö som uppmuntrar demokratiska värden som: allas lika värde; valfrihet; möjlighet att nomineras och nominera vem som helst; yttrandefrihet och fri oppinionsbildning etc. Detta är något som aktualiseras med den här filmen och blir en bra utgångspunkt i samhällsundervisningen kring demokratins förutsättningar!
Vissa filmer ska föreställa vara stora och klassisker redan när de kommer ut på vitaduken. Men in Black är ett exempel på en sådan film... men hey.. vem minns den... Men å andra sidan... vad rolig den här var! Det var allt för länge sen jag såg den!
Roliga inslag med Michael Jacksson och framförallt den Ubersexiga Laura Flynn Boyle - som annars är mest känd för sin roll i Twin Peaks (om det nu är någon av mina läsare som vet vad det är ).
Till mina elever: Ja... jättemasken i början av filmen är en plantering!!! :)
En narkotikaspangrupp blir mulade vid ett tillslag och Polischefen Tierney kopplar in sin son Ray att ta hand om utredningen, då han känner området men varit borta därifrån ett tag! - Färska ögon för ett ruttet fall!
Familjen Tierney har lång tradition av polisarbetet och har känner stolthet inför yrket. Rays utredning börjar dock peka allt mer mot att det har varit poliser som deltagit på fel sida om lagen.
En helt o.k. film. Kanske en smula enkel och uppenbar... men karaktärerna är helt o.k. Observera att ärret på Edward Nortons karaktär befinner sig i fokus ganska tydligt. Vilket pekar på att det har en betydelse för vad som har hänt honom tididgare och var han befinner sig just nu i livet! Begreppet Sujet kommer in i detta!
"Nobody puts baby in a corner!". Fördomar och tonårsuppror... spetsat av huvudkaraktärens namn "baby".
Filmen är en sockersöt kärlekshistoria i bästa 80-talsanda... Patrick Swayze är för mig förknippad med den här filmen, Road House och "Nord och Syd"... må han vila i frid!
0Läs mer >>Hej! För lite mer än ett år sen så skrev jag detta inlägg... Jag la ner ganska mycket tid på det och tycker att det är ganska bra... Det förtjänar att publiceras igen - helt enkelt!!
Såg precis klart på Sagan om konungens återkomst. Och det fick mig att fundera över Trilogikonceptet... Är de bara av ondo eller kan de ge något mer. Egentligen skulle man väl kunna ta itu med hela uppföljarproblematiken... och inte enbart sikta in sig på just Trilogifenomenet!
En "enslig" bok/film som startar upp en berättelse kring en handling syftar, oftast i den västerländska berättartraditionen, till berätta om hur en karaktär utvecklas igenom handlingen. Vi får därmed en huvudkaraktär - dvs en "protagonist" som vi som "publik" "hejar på"... Denna karaktär börjar i ett underläge, och kan inte lösa det problem som finns i början av berättelsen (annars skulle det ju inte bli någon berättelse [sic]), t.ex. besegra en ond trollkarl eller "slaya"[dräpa] en drake. Grundproblemet med en uppföljare blir ju då att hjäten i den första berättelsen/filmen redan utvecklats och löst problemet, så har han redan övervunnit sitt underläge.
En uppföljare har den fördelen att vi som följer den (tittare/läsare/betraktare/medpassagerare/analytiker....) redan är insatta i problematiken kring den värld som vi tittar in i genom berättelsen. Vi behöver inga nya presentationer av tid och rum som är nödvändiga för filmer som t.ex. första Matrix filmen... I Matrix Reloaded är vi redan medvetna om hur berättelsens grundfundament ser ut! Vi vet att datorerna, programmen och maskinerna är onda... Medans människorna är förtryckta och det finns befriade människor som kämpar emot detta! Allt detta vet vi när vi kommer in i den nya berättelsen/filmen.
För att få en bra uppföljare så krävs det alltså något utöver det gamla hotet. Vi behöver nå en ökad och fördjupad förståelse för berättelsens värld och protagonisten... ofta kan det bli fråga om att andra karaktärer ("hjälpkaraktärer" från föregångaren) gör större utvecklingar. Detta hittar vi t.ex. Star Wars V (Imperiet slår tillbaka), där Han Solo och Prinsessan Leia finner varandra. Det finns även i Harry Potter filmerna/böckerna, där Harrys vänner får ett utökat utrymme för varje berättelse... Ron och Hermoine förstås, men även andra karaktärer som Neville!
En uppföljare är alltså en ny berättelse (i en känd värld) som måste knyta an till problematiken från dess föregångare på ett eller annat sätt. (Tekniskt sett så skulle det ha varit möjligt att göra en uppföljare till Harry Potter utan Harry Potter själv... t.ex. genom att det var någon annan pojke/flicka som påbörjade sina studier vid Hogwarts! Berättelsen/Filmen skulle ju dock ha behövt en annan titel!!)
Trilogier kan vara svåra på det sättet att de antingen är skapade medvetet som trilogier (som Matrix exempelvis), men de kan också vara ett resultat av att föregångarna gick tillräckligt bra för att producenterna känner att de kan tjäna en hacka till (Blade).
I de fall som det är medvetna triologier så kan ofta föregångarna (och då oftast 2:an) bli en lång transportsträcka för att nå fram till slutfajten mellan ont och gott (Nya Star wars triologin[främst första filmen] och Matrix [Reloaded]). Filmerna, i hela trilogin, blir oftast tydliga i slutänden om vad som var huvudproblemet, då detta sammanfattar alla av triologi delarnas betydelse! I filmer där man sätter kloss på kloss utan att i förväg ha planerat det, främst tänker jag då på filmer som Scream, Blade, Robocop (som dom även gjorde serie på), Terminator, Resident Evil etc. blir handlingen en annan. Här fokuseras det oftast direkt på den enskilde gode eller onde karaktären, och nya saker måste plockas på som kompromissar karaktärens essens[kärna]. Detta kan t.ex. ses i Robocop trilogin, där Robocopkaraktären i sista filmen kan flyga, och i Resident Evil där Alice i slutänden har klonats [deux ex machina... gudomligt ingripande] vilket blir överdrivet och..... ja... larvigt! Scream å andra sidan är en film där nya mysterium lockas upp till ytan, och som i slutänden har logiska kopplingar till den första filmen... Men det är min åsikt... och vad tusan... det är ju min blogg så...*hehe*
Vad oerhört befriande att se en film av en som vunnit en massa priser världen över... Oscars etc... och sen konstatera att han gjort en film som man inser att ens elever hade kunna gjort mycket bättre :) - Fan vad duktiga elever man har då ;)
Utomjordingar anfaller och förbort en hel by i Nya Zeeland. En grupp från regeringen är utskickade att undersöka händelsen... Mycket blod och ett överdrivet skådespeleri... inte minst från Peter Jacksson själv!
0Läs mer >> Att döma ut den här filmen utifrån sin 80-talsankytning och påbyggnad av den då så "hippa"killen Michael J Fox, vore lika lätt som att sparka in en dörr som redan är öppen.
I mångt och mycket är filmen en high-school rulle, med samma ingridiens och avslut som alla andra sådana rullar. "Duger jag som jag är och är den någon gillar mig för den jag är?" och "kommer jag att gilla mig själv om jag ändrar mig och är dom som blir vän med mitt ändrade jag verkligen mina vänner?". Det första besvaras med JA och det andra med NEJ. Det enda som skiljer sig är att huvudrollskaraktären är lurvig, har ett desperat behov av manikyr och ylar lite titt som tätt.
Filmen skall endast ses i två fall. Som en hyllning till Michael J. Fox eller för att man tycker att 80-talet är på! Hög nostalgifaktor är det i alla fall!!
Denna olidligt roliga är nog, med undantag för Space Balls, den bästa film som Mel Brooks gjort. Parodiseringen av Kevin Costner filmatiseringen ligger ju nära... men även andra! Cary Elwesär grymt underskattad och visar i den här filmen vilken lysande skådis han är!
