Little Miss Sunshine
Familjen Hoover domineras hårt av pappans 9 stegsprogram till lycka, vari alla kan bli lyckliga så länge dom väljer att inte vara fölorare. Hans dogmatiska syn på livet gnider av förväntningar på sina barn, som båda två uttrycker detta på oilika sätt.
Dottern vill bli skönhetsmiss, och följer varje liten sköhetstävling som går på tv. Hon immiterar sina idoler och drömmer om att själv vinna en tävling. Sonen däremot tycker inte om sin familj... sina föräldrar (han verkar ha en god reltion med sin lilla syster.), men har valt att avlägga ett tystnadslöfte tills han kommer in på militärens flygskola.
Till detta tillkommer två personer. Farfar, som blivit utkickad från pensionärshemmet för att han sniffat narkotiska preparat, och morbror, som precis misslyckats med att begå självmord!
Filmens handling tar fart med att dottern får reda på att hon ska åka på en riksfinal för barn som tävlar i skönhetstävlingar i olika delstater... familjen lastar in sig i sin gula VW buss och åker iväg.
Små rolig film... som främst bär med sig hur sjukt alla tävlingsinriktade människor beter sig, när dom som pappa Hoover målar världen i svart-vitt... Ett barn som får höra att det bara är vinnare som räknas och att förlorare inte vill tillräckligt kommer naturligtvis att sabba sina barn något så fruktansvärt... utan förluster kan man inte utvecklas. Utan förluster kan man inte uppskatta vinsten... och med bara vinster, så kommer man att bryta ihop vid en ofrånkommlig första förlust.
Detta får mig osökt att tänka på en historia från mitt "älskade" Mariefred, där ett av barnen till en välbärgad "herre" förlorade mot i en löptävling på 1 km på en friluftsdag... Pappan skällde ut sonen, då han inte bara förlorat, utan även kommit efter en kille, från en mindre bemedladfamlij (så uttryckte han det inte... men det var innebörden!). Aldrig har man varit så spyfärdig, som efter en sådan incident!
/R